uffefrisell

Okay, hur var det nu med mitt-i-natten-turen och sheriffen som dök upp från ingenstans??

 Jo, vi kom alltså till Rapid city, två timmar för sent, skittrötta, det var varmt, kanske 28-30 grader och klockan var runt elva på kvällen. Vi kvitterade ut vår bil, kollade på kartan och åkte mot Hot springs.

Det var becksvart längst motorvägen, vi kunde inte se vad som fanns längst sidorna, vi mötte inte en bil. Det var bara stjärnorna, vägen och vi.

Fast...kolsvart då...

Hur som helst, på planet och på flygplatsen hade vi druckit cola, kaffe, te, juice, vatten och så vidare och…All den där vätskan måste ta vägen nånstans nån gång eller hur?

Så min sambo frågade mitt ute i ingenmansland om man kunde stanna för att gå ut och tömma blåsan. Jag hade ingen aning om man fick det eller inte, men, sa jag, "det är becksvart, vi har inte mött en enda bil på flera mil, vägrenen är bred och fin så stanna du. Det går nog bra."

(Trafikstockning i South Dakota...)

Hon gjorde så och när hon uträttat sitt ärende och kom tillbaks till bilen så…dök sheriffen upp. Alltså fatta läget – Mitt i natten, kolsvart, våran bil, vägen och inget mer, mil efter mil…Och så stannar vi till och…DÅ DYKER DET UPP EN JÄVLA SHERIFF!! (Ursäkta uttrycket.)

Sambon berättade sanningen och sa att vi var turister från Sverige och sheriffen sa;

”Jag bryr mig inte om det, men ni får inte stanna så här.”

Sen klev han in i sin bil och vi i vår. Han försvann och sen såg vi inte en enda bil till förrän vi var i Hot Springs mitt i natten….

By the way – Kola betyder vän på Lakota…       

Jodå, vi kom iväg som vi skulle.

Tidigt…För tidigt om du frågar mig, men vi landade i Zürish och fick sträcka på benen lite. Sköna fåtöljer och en blixtsnabb servitris. Inte skulle vi sitta där utan att beställa och betala minsann.

Sen kom då den där stooora kärran som skulle ta oss tvärs över atlanten och faktiskt, man har inte särskilt tråkigt trots att det är många timmars flygresa. För min del så blev jag lite splittrad, såg en äventyrsfilm för barn eller tonåringar…passade mej perfekt, spelade lite spel, bl a tennis på skärmen 10 000 meter över havet, käkade, sov en skvätt men bara en skvätt och snart nog var vi i Chicago.

USA !!

Och det var inte så svårt att hitta på O´ Hare-flygplatsen men jag är glad att vi hade tiden på vår sida.

Sen fick vi då ”en släng av sleven”…Försening av flyget mellan Chicago och Rapid City.

Vi var jetlaggade intill döden innan vi äntligen hade landat och kvitterat ur vår hyrbil.

Sen var det bara 10 mil till Hot Springs innan vi var farmme…

Men det tar vi en annan gång – Häng med i nästa blogg då jag berättar om en öde väg och en snäll sheriff som dök upp ur ingenstans.

See u around, kola…