Sjunde mars, tjugohundratio - Från Göteborg till Rapid City
Ännu en fantastisk dag i Göteborg!
Alla farliga istappar har störtat i gatan och smält…tror jag. Solen skiner och det var varit sådär underbart vårvinter-vackert i dag. Folk på promenad, hundar, blundande tanter mot nån 
vindfri vägg, barn som matar fåglarna.
Och nu är det snart bara en månad kvar innan jag skall åka till USA. Jag skall göra en visionsresa och gissa om jag behöver det!
Jag vet inte riktigt längre vart jag hör hemma, vart jag skall bo eller göra…
Däremot finns det en konstant längtan. Jag längtar efter min son i Östersund. (Som snart kommer på besök, tackochlov) Det finns en längtan efter min kvinna, det verkar aldrig som att vi kan få tillräckligt med tid. Fast…det kanske bara är min tanke. Precis som hon, behöver jag också min egen tid och mitt eget space. Det är som en böljande våg det där.
Jag vaknade sent och gjorde sen en skön, tyst och lugn förmiddag och sen gick jag alltså ut i detta sköna väder, log mot våren, log mot människor och mot söta hundar och ungar och musiken lyfte mej och solen likaså och jag svävade högre än måsarna i tanken och jag kände...nästan… känslan av att snart susa fram längst dessa ändlösa vägar med Black Hills långt borta i horisonten och jag kunde nästan känna värmen och nästan se bufflarna och jag kunde nästan se Hot Springs och Rapid City med alla sina indianer…nästan…kunde jag göra det.
Och jag pratade med Kevin och han lyssnade, svarade tålmodigt på mina frågor, vägledde mej och han är min lärare och mentor just nu och jag är glad för det, stolt över det och jag kände kärlek till honom och jag lämnar allt livets trivialiteter och helveten bakom mej och kände bara in läraren i honom.
Allt annat och alla händelser är förstås färgade av känslor, tankar, idéer och åsikter. Inte för att det nödvändigtvis måste vara något dåligt, men det tillhör en annan del än denna Lakota-väg jag vandrar nu och jag vet att jag inget vet och jag är tvungen att kväva mitt ego och lyssna – Lyssna på Kevin, lyssna på stadens alla ljud, jag är tvungen att lyssna på vinden och Andarna som viskar mitt namn nu och som har gjort just denna dag till ett fantastiskt äventyr i livet.
Jag är mycket tacksam!!
MITAKUYE OYASIN // Uffe
