uffefrisell

Nu är det bara en månad kvar innan vi åker
Flygbolaget ändrar tiden hela tiden…men en halvtimme hit eller dit spelar ingen roll.

 Solen skiner över Göteborg och min son är här. Vi roar oss med att gå på Aeroseum, kollar när sälarna får mat i Slottsskogen eller kollar på James Bond.

 Allting blir en smula allvarligare nu…Förberedelser som inleds – The Lakota-way är strikt och antingen gör man det som behövs eller också…avstår man helt och hållet.

Jag gillar den inställningen till denna andliga väg…och i livet – Antingen gör du nåt fullt ut eller också inte alls. Att göra nåt halvdant eller till hälften är rätt meningslöst och slöseri med tid och energi.

Livet bjuder på en massa spännande utmaningar nu, nya dörrar öppnas, andra stängs, men jag är också den som styr mitt eget liv, ingen annan kan göra det åt mej. Jag vet vad jag vill men inte vart jag ska – Det är många frågor som jag hoppas att jag kan få svar på där nere i South Dakota.

Eller också kommer jag bara att sitta på ett berg där och njuta av utsikten…

Den som lever får se.

Tills vi hörs igen…

Mitakuye Oyasin // Uffe       

Ännu en fantastisk dag i Göteborg!

Alla farliga istappar har störtat i gatan och smält…tror jag. Solen skiner och det var varit sådär underbart vårvinter-vackert i dag. Folk på promenad, hundar, blundande tanter mot nån vindfri vägg, barn som matar fåglarna.

Och nu är det snart bara en månad kvar innan jag skall åka till USA. Jag skall göra en visionsresa och gissa om jag behöver det!

Jag vet inte riktigt längre vart jag hör hemma, vart jag skall bo eller göra…

Däremot finns det en konstant längtan. Jag längtar efter min son i Östersund. (Som snart kommer på besök, tackochlov) Det finns en längtan efter min kvinna, det verkar aldrig som att vi kan få tillräckligt med tid. Fast…det kanske bara är min tanke. Precis som hon, behöver jag också min egen tid och mitt eget space. Det är som en böljande våg det där.

Jag vaknade sent och gjorde sen en skön, tyst och lugn förmiddag och sen gick jag alltså ut i detta sköna väder, log mot våren, log mot människor och mot söta hundar och ungar och musiken lyfte mej och solen likaså och jag svävade högre än måsarna i tanken och jag kände...nästan… känslan av att snart susa fram längst dessa ändlösa vägar med Black Hills långt borta i horisonten och jag kunde nästan känna värmen och nästan se bufflarna och jag kunde nästan se Hot Springs och Rapid City med alla sina indianer…nästan…kunde jag göra det.

Och jag pratade med Kevin och han lyssnade, svarade tålmodigt på mina frågor, vägledde mej och han är min lärare och mentor just nu och jag är glad för det, stolt över det och jag kände kärlek till honom och jag lämnar allt livets trivialiteter och helveten bakom mej och kände bara in läraren i honom.

Allt annat och alla händelser är förstås färgade av känslor, tankar, idéer och åsikter. Inte för att det nödvändigtvis måste vara något dåligt, men det tillhör en annan del än denna Lakota-väg jag vandrar nu och jag vet att jag inget vet och jag är tvungen att kväva mitt ego och lyssna – Lyssna på Kevin, lyssna på stadens alla ljud, jag är tvungen att lyssna på vinden och Andarna som viskar mitt namn nu och som har gjort just denna dag till ett fantastiskt äventyr i livet.

Jag är mycket tacksam!!

MITAKUYE OYASIN // Uffe       

Fokusera på det som är bra…

Min älskling – Blondie – är här. Just nu ligger hon och snusar i sängen. Hon hade en önskan om att få sova ut länge på mornarna. Själv har jag jobbat natt men fått sova hyfsat ändå. Jag lånade hennes bil till jobbet igår och därmed kunde jag vara hemma och mysa istället för att tröska genom kollektivtrafiken. För att inte tala om hur skönt det var i morse, jag fick visserligen skrapa rutor och visserligen var trafiken lite trög men vips så var jag hemma.

Solen skiner och Nalika är en ängel!

Vi har inte setts på några år men så, tralala, genom facebook (som har fördelar långt över fåniga bondgårdar, tärningsspel och triviala frågor) Så finns hon där – Vi byter några ord, hon skall åka till Lycksele och där fixade hon ett samiskt halsband som jag skall ge till medicinmannens fru.

Tack snälla du!

Hon var glad att få bidra sa hon och det är väl fint.

Men vilken kedja, va? Från Jokkmokk…ner till Lycksele där Nalika köper det, tar med det till Umeå och skickar det till mej i Göteborg. Som i min tur tar med det till Hot Springs, South Dakota – USA. Coolt !!

Solen skiner här i Göteborg och om inte solen skiner där du bor så kan du låta den skina i ditt hjärta och över allt som är gott i ditt liv.

In Blessingways // Uffe