uffefrisell

Han har rest hem...min son...
Imorgon är det skoldag och för min del väntar jobb och vardag igen.
Fast det var jobbigt den här gången. Jag menar, det är alltid jobbigt att skiljas från honom men den här gången var det svårare än vanligt. Han sa;
"Jag vill inte åka hem."
Och jag sa;
"Det ordnar sej grabben. Vi ses ju snart igen."
"När då?"
"Om en och en halv månad."
Sen la han ansiktet mot armen och grät. Och jag?
Jag bet ihop...Jag menar, visst, det är helt okay att gråta. Han vet det, sonen, men jag kan ju inte visa upp mitt sårbara inre och låta honom trösta mej. Jag är den vuxna och det är jag som ska vara stark och trösta.

Och jag tror att jag klarade mej ganska bra.  Vi sa hej då i gaten och så försvann han med assistenten.
Sen kom tårarna!
Jag satt där vid dom stora fönstren och såg planet taxa ut, försvinna bort längst runway och sen...upp och iväg.
Och min stora lilla kille försvann tillbaks till Östersund medan jag vände tillbaks till terminalen för att vänta på bussen som skulle ta mej tillbaks till stan.
Och jag grät...SOM JAG GRÄT !!
Det kändes som om hjärtat slets ur kroppen på mej. 
Avtrubbad...så känns det nu när han är borta. Eller hemma. Beroende på hur man ser det.

Men vi fick en fin vecka, han och jag. 
Vi åkte till Frölunda torg och kollade in dom nya affärerna. Vi fikade i stan och vi var på hockey och såg vårt favoritlag vinna. Vi var och badade och stannade tills jag fick dra upp honom ur vattnet.
Och vi skrattade.
Och vi kramades.
Vi såg på James Bond och åt ostbågar.
Och det viktigaste av allt...
Jag fick tala om för honom hur oändligt mycket jag älskar honom...
Och även om han kanske inte förstår hur mycket...så tror jag ändå att han förstår. 

Så, tack för en fin vecka min älskade son.
Jag hoppas att du får sova gott i natt och att du aldrig, aldrig någonsin skall glömma hur oerhört mycket jag älskar dej.
Kram
Din pappa