uffefrisell

FRÅN GÖTEBORG TILL RAPID CITY…RESAN FORTSÄTTER…

Det är kallt i landet Sverige.

Det är svårt att förstå att själva grunden för vår existens – Moder Jord – är hotad…Den globala uppvärmningen känns långt borta.

Jag har ordnat biljett vid det här laget…och intyg…och fler intyg och det som har ersatt visum. Som svensk är det tydligen inga problem men många frågor blir det.

Det kan ju tyckas som fåniga frågor, ”Är du i USA för att bedriva terrorverksamhet?”

Vad är det för konstig fråga?

Inte ens Usama Bin Laden hade väl svarat ”Ja” på den frågan…eller??

Alltihop blev…åtminstone lite mer verkligt sist jag pratade med Kevin och han förklarade att för 200:- får man en jättemåltid med en stor stek, extra sallad och efterrätt. Han sa att han ville att vi skulle vandra upp för Bear Butte, Lakotas heliga berg, dit indianer har vandrat i tusentals år för att söka sin vision.

Jag vet inte om det är dit jag ska för att möta min vision, men visst är tanken kittlande.

Allt som är beständigt i livet, det enda vi kan lita på, är att det ständigt förändras.

I mitt liv blåser förändringarnas vind. Det känns som att jag står på tröskeln av många nya saker i mitt liv och det handlar inte bara om Pine Ridge eller South Dakota. Vi styr lite över oss själva och vårt liv, men min tro och övertygelse är att det finns något större än oss själva som styr och att vi aldrig får större utmaningar än vi klarar av. Jag tror också att det blir till det bästa, till syvende och sist.

Aho, it's a good day to die…But that is not today!!

Mitakuye Oyasin // Uffe       

DONE DEAL !!

Jag har biljetter från Stockholm till Rapid city.

Men allt kommer förståss att börja i Göteborg den 13 april.

Så snart dom släpper biljetter på SJ så skall jag beställa Göteborg – Stockholm tur och retur. Det måste bli en natt på Arlanda eftersom planet till Amsterdam går kl. 06.25

Men det blev bra!

Vi får en chans att sträcka på benen i Amsterdam och sen får vi luta oss tillbaks tills vi är i Minneapolis och sen är det faktiskt fyrtiofem minuter innan vi sätter oss på planet till…Rapid city.

Och…vill jag se Mount Rushmore?

Inte nödvändigtvis, my heros killed cowboys.

Däremot vill jag inte åka därifrån utan att ha varit på Wooned Knee Memorial…Jag vill se bufflarna i Badlands National park, ta kort på Bear Butte och…ja, du fattar…

Men…

Än så länge är jag i Sverige, det är vinter och alltihop känns låååångt borta och fortfarande overkligt – När jag beställde biljetter så kändes det som att jag spelade nåt mycket märkligt dataspel, men det ger väl sej så småningom.

En dag i sänder.

Var rädda om er därute

Uffe     

Rapid city ligger i South Dakota – Göteborg ligger i Västra Götaland.

Och snart…tror jag…så skall jag resa från Västra Götaland till South Dakota. Men det blir mer än en resa, eller, kanske blir det egentligen flera resor. Jag reser inom mej själv, jag gör mitt livs resa, kanske gör jag en flyktens resa eller…kanske är alltihop bara en fantasi.

Jag reser med Kevin som är min mentor, eller lärare om man nu så vill.

Egentligen känner vi inte varann så bra, Kevin och jag, men jag respekterar honom djupt och han skakar om mej…hela tiden! Så fort jag tror att jag vet nåt, så måste jag ifrågasätta det och mej själv. En sak har jag förstått, och det är att The Lakota way, är inte en resa längst easy street.

Men det är den vägen jag vandrar och jag har vandrat längst ”Den goda Röda vägen”, länge nu (Den goda Röda vägen låter bättre på engelska, pröva får du se =)

Men det är egentligen bara ett halvår sen jag började vandra Lakotas väg. Det är en svår och snårig väg där det inte finns några enkla svar men där Tunkashilas – Förfäderna ständigt finns med…Om jag nu bara kan tysta allt tjatter i min egen skalle.

Idag finns pengarna på mitt konto, som sen skall över på Kevins konto, som sen skall vidare till flygbolagets konto och…South Dakota, Rapid city, Pine Ridge-reservatet Lakotas land…är nu bara några andetag bort.

Mi Takuye Oyasin

Visst gör det ont när knoppar brister…

Speciellt när dom brister som små kärnvapenmissiler –

Dom exploderar rätt in i hjärtat om och om igen tills bröstet nästan värker.

Nej, nej, missförstå mej inte – Jag är inte på väg att få en hjärtattack, utan…nåja, låt mej förklara.

Jag vaknade alltså sent – riktigt sent – halv två, halva dagen var försvunnen, men efter en stunds ångest satt jag ändå där med en kopp kaffe och kollade facebook. (som den facebook-råtta jag är)

Sen bestämde jag mej för att jag måste ut. Den viskande protest att det var kallt, tystades snart av rösten som sa; Kolla Uffe, solen skiner där bortom takåsarna.

Så jag klädde mej varmt och bestämde mej för att inte gå i Slottsskogen eftersom jag ändå brukar promenera där så ofta.  Alltså blev det en nygammal upptäckarfärd och det var vackert, det bet i kinderna men inte obehagligt utan mer vinterfriskt, solen sken och sen…då…där…kommer jag alltså upp på höjden med Adolf-Fredriks kyrka (Jag tror att den heter så) och nedanför, Masthugget och hamnen. Och den där solen och snön och så kom då den där första kärnvapenmissilen, du vet – kärlek, hisnande, fascinerande. Jag stod där och bara njöt av denna vackra bild innan jag fortsatte min promenad mot inte-Slottskogen.

Och jag älskade Göteborg återigen med alla mina sinnen.

Och jag tänkte på alla mina fina vänner och vilken nåd det är att känna er – verkligen !!

Ni vet vilka ni är och jag bugar i tacksamhet !!

Jag tänkte på min vackra quinna i Leksand och kände hur jag ville att hon skulle vara där. Hur oerhört mycket jag älskar henne och hur mycket jag ville att vi skulle ha promenerat ”vantar-hand-i-hand” och sen kanske druckit varm choklad och vispgrädde på nåt fik längst Linnégatan.

Jag tänkte på min son och mina döttrar och hur mycket jag älskar dom och hur mycket jag kan sakna dom mellan varven. Och jag tänkte på alla tårar mellan mej och min son när vi skiljs åt och att det egentligen bara är ytterligare ett sätt att säga Jag älskar dej såå mycket.

Visst gör det ont när knoppar brister…som små kärnvapenmissiler !!

Jag tänkte på min vän i Stockholm som jobbar i ”dödens väntrum” men med (som jag tror mej ha förstått) så mycket värme och hjärta och jag kände att om jag har ett val, så skulle jag vilja samla alla mina nära och kära runt omkring mej när det är dags för mej att byta värld och hon skulle säkert vara en av dom.

Jag tänkte på min vän i Östersund som är utsatt för större prövningar än en god människa är förtjänt av och mitt hjärta blöder och hoppas att solen snart skall skina i hennes liv igen. Jag beundrar hennes mod och hennes envishet.

Och jag tänker på min vän på berget och hennes familj och att vi inte känner varandra så väl men att dom redan har ett vardagsrum…minst…i mitt hjärta.

Och gissa vad…

Likförbannat (Ursäkta uttrycket) så hamnade jag då alltså i Slottsskogen och livet sjöng en yster gospel i mitt hjärta och jag undrade vad man gör när man inte kan bära allt och när detta hisnade äventyr som vi kallar livet, gnistrar, sjunger, glöder i varje cell i mitt system…vad gör man då??

När knoppar brister…som små…ja, du fattar.

Och så går hon, den främmande kvinnan, förbi mej.

Hon går med raska steg och hon är lika bra påpälsad som jag. Jag ser bara hennes ansikte egentligen, och bara för en enda sekund men den sekunden får mej att tänka på alla dessa kvinnor som ändå finns därute och dom som har korsat min väg.

Hon, den främmande har en klar blick och hon ser på mej med, vad jag tror, är ett leende. Eller också är det bara mitt euforiska sinne som lurar mej.

Kvinnor, alla dessa kvinnor.

Som jag har älskat, nästan tillbett ibland, som jag har hatat, begråtit och beundrat på avstånd.

Dessa kvinnor som är livets största gåta och som jag aldrig någonsin kommer att förstå men vid 47 års ålder måste jag ändå tillstå och erkänna vilken oerhörd betydelse dom/ni har i mitt liv.

Som ängeln, fresterskan, den visa, den respekterade, den hemska häxan, den listiga ormen, livskamraten, vännen, den vackra älskarinnan, den rena kärleken, drömmen och…en del av allt det vackraste i detta spännande liv.

Och jag ser barnen som äntligen får åka pulka och bob. Jag hör hur dom skriker och skrattar och jag ser föräldrar som ler eller åker tefat och skriker dom med. Och jag gläds oerhört med barnen som kan susa fram som små kärnvapenmissiler nerför backarna.

Jag blir plötsligt väldigt, väldigt medveten om glädjen att få bo i min stad, gå på promenad i Slottsskogen, jag är glad över kylan på mina kinder och dom varma kläderna jag bär. Att jag bor bara ett stenkast från denna fantastiska park.

Jag är nästan på väg att gråta av all denna gnistrande kärlek, glädje, livslust som exploderar utifrån mitt hjärta, runt omkring i hela mitt system och om och om igen.

Och jag går förbi två parkbänkar, täckta med ett tunt, vitt, gnistrande, snötäcke. Dom står där, sida vid sida, som ett älskade par, ett gammalt par som har levt ett långt liv tillsammans och som fortfarande står där, sida vid sida och gnistrar i solen. Jag tar fram kameran för att föreviga denna vackra bild, men den, kameran, sluter trött sitt öga igen och meddelar mej att batteriet är slut. Så nu finns bara den där hisnande bilden i mitt minne…Men det är okay det med.

På vägen hem står solen i en sned vinkel över dom träd som kantar min väg och den bilden är som en pil – en kärleksförklaring till livet – som borrar sej rätt in i mitt hjärta och för ett ögonblick vill jag bara sjunka ner på knä i den vita snön och tacka Gud…eller Wakan Tanka…eller den högre visdom som har tänkte ut, och skapat denna hisnande planet med det spännande äventyr som vi alla har nåden att få dela.

Men det gör jag inte, sjunker ner på knä – Jag går hem och sätter på kaffe och äter pepparkakor och skriver den här bloggen…och är bara lycklig och känner att om jag skulle trilla död ner nu så skulle mina sista ord eller tankar vara…

TACK…TACKSAMHET…TACK…

Visst är det hisnande när knoppar brister.

Kärlek till allt och alla // Uffe