SMÅ NJUTNINGAR OCH TACKSAMHETER NÄR DET ÄR HÖST...
En powerwalk och det är såå vackert att det nästan gör ont i ögonen och en och annan som gör samma som jag - powerwalkar...och jag undrar vad dom tänker...Kanske går dom bara där och drömmer och njuter precis som jag gör.
Eller bara att komma hem när det är kallt och blåsigt...snöblandat regn och tjurigt i Göteborg och att känna...att jag har ett hem...nånstans att bo...Jag bor där jag vill bo och jag har en dator som jag kan sitta och leka med och när mörkret kryper nära kan jag tända ljus och kolla på film och käka chips...
Eller sticka till gymet.
Jag kan köra allt vad jag pallar och känna att jag trots allt börjar närma mej femtio men ändå har en kropp som funkar, som bär mej och som tar mej dit jag vill utan krämpor och problem.
Jag kan sitta i bastun och känna hur värmen vänder ut och in på mej, som masserar mina muskler och som får mitt sinne att foka på det som är viktigt och strunta i resten.
Eller sitta på ett tåg till Leksand och le lite för mej själv och känna att för varje meter och varje minut så kommer jag närmare och närmare kvinnan jag älskar.
Jag kan gå till Scandinavium...känna stämningen när dom släcker ner i hallen och hur indianskallen på andra sidan lyser och hur det sen smäller och det är eld och fyrverkerier och matchens knatte och jag och tusentals andra sjunger nationalsången och sen är det igång och det går fort och det smäller i sargerna och det sjunger i nätet och det är fyrverkerier och tusentals lyckliga människor som sjunger i kapp med klacken; "ÅHH, SÅ GÖR VI MÅL IGEN."
Eller att jag har ett jobb...som kanske...ibland lakar ur mej, men jag har världens bästa kollegor och dom gör det värt alltihop. Att jag ofta, ofta går till jobbet och känner att det är kul !
Att jag har ett jobb som jag trivs med.
Att jag har ett jobb.
Hur många människor kan säga det i dagens läge?
Jag har tre fina barn och två av dom kan jag sakna ända in i märgen ibland...men jag har förmågan att gråta...och skratta när vi är tillsammans...och längta när vi inte är det...och njuta när vi ses...
Det finns fler människor och många andra saker som jag är så tacksam över i mitt liv...men...jag tror nånstans att ni vet vilka ni är och att jag tänker på er med värme, kärlek och ett leende på läpparna.
Idag väljer jag att njuta av livet och tänka på allt jag är tacksam för...
Istället för tvärt om ;)
Ha det gott där ute i verkligheten...
Always...
LuckyGothenburg
OM LIVET...OCH HUR JAG VILL ATT DET SKALL VARA...
Så är det och det är väl bara att vänja sej.
Fel? Brister? Misstag?
Vad vi än kallar dom så kommer dom.
Jag har ett ordspråk som jag snodde från en vän; "Mitt liv handlar om att stödja mina bröder och systrars personliga och andliga resa...och ha skitkul hela tiden!" Ofta får jag höra "man kan ju inte ha roligt hela tiden." Nä, kanske inte, men jag är snart femtio - Jag har haft min beskärda del av sorger och helveten tycker jag.
Och jag funderar ibland om jag skulle sagt det ena och det andra, skulle jag ha gjort andra val...åt vilket håll skall jag gå nu och vilka val skall jag göra? Finns det överhuvudtaget några rätta val att göra? Jag skulle vilja fråga Gud... men hon i sin outgrundliga vishet skulle väl svara att det inte finns det - Det är därför som vi har fått vår fria vilja.
En sak har jag kommit fram till i mitt liv i alla fall... Jag försöker göra val och säga saker för att vara så ärlig som möjligt och för att det skall bli så bra för alla...i långa loppet...
Men ibland undrar jag och ibland önskar jag att Spirit kunde ge mej mer tålamod och en mindre käft... Eller en riktigt schysst fjärrkontroll till livet...som jag kunde styra från soffan...
Var rädda om er och kom ihåg... Älska allt ni kan och allt ni orkar.
Wuunish Uffe
HÖSTLOVET ÄR ÖVER - NU ÄR HAN 100 MIL BORT...IGEN...
Han har rest hem...min son...
Imorgon är det skoldag och för min del väntar jobb och vardag igen.
Fast det var jobbigt den här gången. Jag menar, det är alltid jobbigt att skiljas från honom men den här gången var det svårare än vanligt. Han sa;
"Jag vill inte åka hem."
Och jag sa;
"Det ordnar sej grabben. Vi ses ju snart igen."
"När då?"
"Om en och en halv månad."
Sen la han ansiktet mot armen och grät. Och jag?
Jag bet ihop...Jag menar, visst, det är helt okay att gråta. Han vet det, sonen, men jag kan ju inte visa upp mitt sårbara inre och låta honom trösta mej. Jag är den vuxna och det är jag som ska vara stark och trösta.
Och jag tror att jag klarade mej ganska bra. Vi sa hej då i gaten och så försvann han med assistenten.
Sen kom tårarna!
Jag satt där vid dom stora fönstren och såg planet taxa ut, försvinna bort längst runway och sen...upp och iväg.
Och min stora lilla kille försvann tillbaks till Östersund medan jag vände tillbaks till terminalen för att vänta på bussen som skulle ta mej tillbaks till stan.
Och jag grät...SOM JAG GRÄT !!
Det kändes som om hjärtat slets ur kroppen på mej.
Avtrubbad...så känns det nu när han är borta. Eller hemma. Beroende på hur man ser det.
Men vi fick en fin vecka, han och jag.
Vi åkte till Frölunda torg och kollade in dom nya affärerna. Vi fikade i stan och vi var på hockey och såg vårt favoritlag vinna. Vi var och badade och stannade tills jag fick dra upp honom ur vattnet.
Och vi skrattade.
Och vi kramades.
Vi såg på James Bond och åt ostbågar.
Och det viktigaste av allt...
Jag fick tala om för honom hur oändligt mycket jag älskar honom...
Och även om han kanske inte förstår hur mycket...så tror jag ändå att han förstår.
Så, tack för en fin vecka min älskade son.
Jag hoppas att du får sova gott i natt och att du aldrig, aldrig någonsin skall glömma hur oerhört mycket jag älskar dej.
Kram
Din pappa
